Kalas!

Har typ nyss kommit hem från kalaset nere på stan, det blev lite cruising, langos å lite smarriga godisremmar! Öltältet spar vi tills på lördag, då kommer Annica och Jenny hem och det ska bli så oerhört skönt att få träffa dem. Som jag längtar och har längtat! Det är verkligen mina riktiga vänner, mina Toftbyvänner, jag vet att de finns där oavsett tid på dygnet, De ställer upp i vått och torrt. Det är en enorm trygghet för mig att känna så inför en vän, sen att man känner att de man umgås med vill umgås med en och att de hör av sig om att göra saker.. T ex en fika på stan, kika på nån film eller bara hänga. Det är nog det som gör att jag känner mig rätt ensam här i Falun. Jag har försökt prata av mig om det här med någon som jag trodde ville lyssna men den personen har viktigare saker för sig än att lyssna på sin vän, och det är nu jag börjar fundera... För mig är inte det vänskap, är man en vän tar man sig tid att lyssna. Det vet jag att mina riktiga vänner gör! Det kanske är dags att ta det där steget nu, att våga släppa taget om någon som man trodde var en vän för livet... Men hur säger man detta till någon som aldrig har tid att lyssna?!